Olá,
Mitt namn är Estrela JR och jag tänkte berätta lite för er om den Portugisiska hundrasen Cão da Serra da Estrela. Vilket betyder, ”hund från stjärn bergen”.
Det Portugisiska namnet är Cão da Serra da Estrela, vilket vi också heter i Sverige idag, fram tills för något år sedan kallades dock rasen Estrela Mountain Dog (vilket den fortfarande kallas i Engelskspråkiga länder), i folkmun kallar ras-vänner den enbart för ”Estrela” eller ”Serra”. Kärt barn har många namn sägs det ju!
Även om vi fortfarande är en sällan förekommande ras både i hemlandet och i utlandet är det dock fler och fler som fastnar för Estrelan som ras. Jag kan berätta att Estrelan idag finns representerad i många länder utanför Portugal. Så som, Sverige, Norge, Finland, Holland, Belgien, Frankrike, England, USA, Brasilien, Tjeckoslovakien, mfl. för att bara nämna några.
I Portugal blir fler och fler intresserade av rasen och vill bevara dess nationalras, det finns idag två klubbar som aktivt jobbar för att sprida kunskap till såväl lokalbefolkning som utlänningar.
Tyvärr är det fortfarande så att på tok för många sk. Estrelor (dvs hundar utan stamtavla som utan tvekan är blandraser!) säljs vid vägkanten i Estrela bergen och av oseriösa uppfödare som vill tjäna en liten slant. Dessa oseriösa människor ställer burar vid vägkanten och där får de stackars valparna vara fram tills någon har förbarmande över dem och ger dem antingen vatten/mat eller köper dem. Båda klubbarna är nu aktivt ute och försöker uppmana Portugiserna att värna om Estrelan, berättar vikten av att föda upp rasrent MED stamtavla, hur man bäst bör göra för att ge valparna en bra start i livet etc.
Flera gånger om året anordnas sk ”monografika” (special utställning) dit alla är välkomna att ta antingen sin Estrela med stamtavla eller mönstra in sin oregistrerade Estrela.
Så vitt man vet, fanns inga Estrelor utanför Portugal förrän 10 April 1974* då Mr Roger Pye körde från Portugal med den dräktig tiken Rogean Augusta över kanalen Dover – Calais. Denna tik kom att föda 7 valpar i Uxbridge karantänkennel, och därmed var Estrelan introducerad i England. (*någon enstaka Estrala sägs ha blivit exporterad till USA, men det har aldrig kunnat varit tal om någon uppfödning eller start på rasen utanför Portugal förrän Exporten 1974).
Strax efter importen till England ”hittade” även Skandinaviska länderna Estrelan, och genom Mrs Marcia Dovey, Sturtmoor kennel, kom sedan de första Estrelorna 1978 till Norge, Sverige och även till Holland. Till Norge blev hanen Sturtmoor Danilo exporterad, till en man vid namn Helge Werner Hagen (samma Helge Werner Hagen vi idag ser som domare i utställningsringarna) denna Sturtmoor Danilo blev den första Estrela i världen att bli utställnings Champion. Under samma år exporterades Sturmoor Dousma, och kullsyskonen Sturmoor Faramond, Sturmoor Fleurdelice och Sturmoor Frusanna till Holland. Systern Sturtmoor Etzna exporterades samma år däremot till Gunilla Byström i Sverige. Samtliga av de första Estrelor som kom in i Sverige kom från Sturtmoor kennel i England, men det har även gjorts importer från såväl Norge, Holland och Portugal genom åren.
Ganska snart efter att rasen introducerats i Sverige hittade vi en relativt liten men aktiv skara människor som sedan dess har jobbat för rasen! På grund av de stränga regler som Sverige har vid införsel av hund har det varit mycket jobba i uppförsbacke med ett begränsat avelsmaterial, men tack vare aktiva och duktiga uppfödare som har både exporterat och importerat hundar finns idag en sund avelsbas.
Detta var lite om hur rasen kom till Sverige, men nu är det kanske dags att berätta lite om ursprung, karaktär och användningsområde? Jag väljer att börja riktigt från början med den första dokumentation om rasen man kan hitta, vilket är i den långa episka dikten ”Viriato Tragico” (Tragiska Viriathus) skriven av Bras Garcia de Mascarenhas, en Portugisisk gentleman som levde från 1596-1650 i Estrela Bergen.
“Largo de espaduas, de olhos carrancudo,
Rangada a boca, orelhas derrubadas,
Ventas negras, fochino cabeludo,
Beicos caidos, garras encrespadas,
Fornidos pes e maos, corpo membrudo.
Seco nas ancas, gor da nas queixadas,
Curvas unhas e dentes, rabo groso,
Groso e curto nos lombos e pescoco. “
För att inte något av översättningen skall gå förlorad skriver jag enbart här den engelska översättningen gjord av Mr Roger Pye,1982.:
Among others, with which he disorientated the wild beasts,
He had one, which was much prized by him,
His constant flatterer, and
Constant denouncer of all the wild kind.
Broad shouldered, with ill humoured eyes,
Long mouth, down fallen ears,
Black nose, shaggy muzzle,
Hanging jowls, corrugated claws,
Strengthened feet and hands, large membered body,
Lean in hindquarters, full of face,
Curved nails and teeth, thick tail,
Thick and short in loins and neck.
Nu vill ni säkert veta lite mer om hur en Estrela ser ut och vad den används till. Rasen är känd sedan många hundra år som bergshund från Serra da Estrela i norra Portugal. Trots vårt okända ursprung anses rasen vara en av de äldsta raserna på iberiska halvön.
Estrelan är en herde hund av molossertyp, kompakt och rustik men dock en mycket smidig och rörlig sådan. Vi har en kraftig benstomme utan att för den skull vara tung och klumpig, framavlad under mycket lång tid, formad av Estrela bergens kalla och karga klimat. Rasen är uppmärksam och värdig. Vårt uttryck är lugnt, men ändå intresserat och livfullt. Vi är imponerande och utmärks av vår ibland sunda misstrogenhet mot främlingar. Däremot är vi utmärkt foglig och lydig mot herden och ägaren. En mycket barnkär familjemedlem som gärna följer med på alla upptåg utan att för den skull kräva det dagen efter.
Vi finns i 2 hårlag, kort hår och långhår Pälsen hos bägge varianter består av under-ull och täckhår, där nacke, svans och benens baksidor är ännu mer rikligt behårad.
Karakteristiskt och önskvärt för en Estrela är dess bakåtvridna öron (fallande utmed huvudet) där en liten del av innerörat syns. Det är även önskvärt att vi har en ”herde krok” på svansen.
Estrelan förekommer i en mångfald av färger, från gräddvit, gul, röd, brunröd, mörkröd, varg grå, och slutligen brindle vilket förekommer som både fawn/brindle och grå/brindle.
Något som är ganska intressant att notera är att Estrelans tillåtna mankhöjd har fram till modern tid haft en relativt stor spannvidd: Hanar: 71 cm, +/– 4 cm
Tikar: 66 cm, +/– 4 cm. Numer korrigerat till: Hanar: 65 – 73 cm, Tikar: 62 – 69 cm där +2 cm tolereras.
Detta gör att man fortfarande samtidigt kan se Estrelor på t.ex. utställningar som ligger på minigräns respektive maxgräns vilket ger sken av att Estrelan varierar relativt kraftigt i typ.
Nu har jag berättat lite om ursprung och hur vi ser ut, vad mer kan man vilja veta tro, ja kanske ni undrar över vad man kan använda sin Estrela till idag i det moderna samhället? Trots vår ganska envisa natur, människor säger att vi är envisa men vi Estrelor vet ju att det handlar om att vi vet att vi kan ta vara på oss själva och vi inte ”behöver” människor för att ”ta beslut”, men självklart, kan de motivera varför vi ska komma – då är vi lyhörda till tusen! Vi anser dock att vi bör patrullera och ”hålla koll” på allt som sker så vill man ha oss på tomten bör man träna detta! Beroende på hur man bor och vad man vill att sin Estrela ska ha för uppgift bör man veta att vi varnar via skall, egentligen varnar vi nog många gånger i onödan men det är ju jätte viktigt att man talar om för allt och alla att JAG bor här! Det är inte utan att jag stolt kan berätta att flera Estrelor inte bara har genomgått utan också lyckats väl med både lydnads, spår, sök, viltspår och vi har även utbildade räddningshundar och servicehundar inom rasen.
Som ni säkert redan har gissat är rasen fortfarande relativt liten i Sverige, men för oss jobbar en väl fungerande förening och en liten skara seriösa uppfödare som jobbar vidare med det blod som en gång kom in och även aktivt söker nytt blod utomlands genom såväl importer som utlandsparningar. Turligt nog dras vi inte med några ärftliga defekter inom rasen, så klart finns där någon med hd men det är dock allt! Detta gör ju arbetet lättare att ta rasen framåt, både vad gällande importer och parningar.
Fast det finns ju så klart ”nackdelar” med oss också… de två nackdelar jag tänker på är att eftersom vi är friska som ras är vi seglivade också, 12-14 år är inte ovanligt att vi blir!
När man sedan tänker på att de flesta blir så förtjusta i rasen att de gärna har fler, blir det lätt ”fullt hus”, men vi jobbar bra i grupp så det funkar fint åt alla håll.
Genom Linda Sjötun Flood,
Estrela JR
Välkommen till SCSE-föreningens hemsida 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.